Gräset är alltid grönare hos någon annan..

10570394_10152578424220842_5483730601512178911_n

 

Igår hängde Misty och jag vid en badklippa hela dagen i det fina vädret. Min hund kan aldrig få nog av att bada. Och man ska kasta flytleksaken om och om igen tills axeln blir utsliten ungefär. Begreppet tennisarmbåge är en bagatell i jämförelse med flytleksaksaxeln gott folk! (bara extra information alltså) När vi är ute med våran båt Greta brukar hon få rolls roycen av alla flytleksaker, som egentligen inte alls är en leksak men som är perfekt – fender på snöre. Fender är, för er som inte är båtfolk, en slags kudde du hänger på sidan av båten för att undvika nötning när du lägger till vid hamnar eller bredvid en båtkompis, en liten krockkudde kan man kalla det helt enkelt! Fendern sätter jag på ett rep och hivar i vattnet, hunden får jobba som en galning för att knuffa i land denna, eftersom den är så stor så går det inte att bita runt den på samma sätt som flytleksaken och oftast så vill fendern inte åt samma håll som hunden så man får som bonus extra motion i form av simning i cirklar!

Hur som haver, på badklippan träffade vi Hjördis, en fyrkantig, charmig Fransk bulldog. Hjördis tyckte inte om att bada men solade gärna på klippan. Den temporära flocken som samlades denna dag på klippan var dynamisk och socialt flöt det på jättebra. Hjördis hade sin matte och husse, ett äldre par i 70-års åldern med sig, och bekanta till Hjördis matte och husse, och vi hade verkligen kanontrevligt hela förmiddagen och eftermiddagen!

Hjördis hade sin flytleksak med sig, en donut på snöre som matte upprepade gånger kastade i vattnet. Hjördis tog tag i snöret och halade in den från land, något hon lärt sig med åren sa matte. Misty var helt i sin egna värd med sin flytleksak, men Hjördis ville också efter den.

– De är verkligen som småbarn i sandlådan, sa jag till Hjördis matte och husse.

Hjördis var helt uppslukad av Mistys leksak och kunde inte släppa den med blicken, trots att hon hade en egen att leka med som flöt lika bra. Resourse holding power mina vänner!

Resourse holding power är ett extremt vanligt fenomen i hundvärlden och har någon slags flytande hierarki av egen art inom sig. Det är mycket intressant för min del, som beteendevetare och hundkännare, att studera detta. Ta till exempel detta med att om du har en pinne i handen och kastar denna till hunden och hunden springer efter den för att ta den, triumferande över sitt byte och du väljer att inte gå fram och ta pinnen utan att plocka upp en egen, då lovar jag dig att den skatten hunden har kommer att vara död för hunden inom loppet utav 0,3 sekunder.

I det vilda behövs den här instinkten om man ska kunna klara sig som hund i en vild flock. I ett samhälle där hunden är domesticerad och inte behöver jaga efter mat och kanske lever som den enda individen i just din flock på fyra ben och med en svans, så behövs knappast det där beteendet. Utloppet för resourse holding power tar då form (för någonstans behöver det faktiskt få ta sitt utlopp) i leken. Olika raser har olika resurstänk. Min hund har jag till exempel aldrig sett vakta vilket är ett mysterium för min del eftersom hon ändå bott på gatan och fått slåss för en överlevnad. Att hon inte vaktar maten, sitt hem eller sina leksaker är verkligen en gåta.  Andra hundar vars raser inte alls är avlade på vakt kanske vaktar för att man inte varit noggrann med byteshandeln från början eller hamnat i en situation där hunden provat det nedärvda beteendet och insett att det lönat sig eftersom du förmodligen ryggade tillbaka rent instinktivt – vilket jag också understryker att du ska göra om hunden försatts i en sådan position att den gör skenutfall eller morrar. (hamnar man i en sådan situation gäller det att träna upp tillit med byteshandel!) Sen finns det dom raser som i aveln är avlade för att vara bra vakthundar och dom får man ju naturligtvis vara extra noggrann med att träna!

Om man stött på resourse holding power hos sin hund, eller resursaggression, är svaret inte att man ska stjäla maten från hunden upprepade gånger för att ”vinna” över hunden, nej tvärt om, det finns ingen anledning att man som hundägare ska ”kunna” ta maten från hunden. Vilket syfte tjänar det till? Du äter ju ändå inte torrfoder – eller har jag missat ett bra middagskäk?

Nä, det finns särskilda situationer då du måste ta saker från hunden, till exempel om hunden fått tag i en majskolv ute eller medicinbruken hemma, och om du behöver ta saker från din hund annars, leksaker eller pinnar, så var noggrann med att tänka på att det du har i din hand är så mycket mer värdefullt än vad hunden har i sin mun, och erbjuder du hunden det du har i handen så släpper den taget om vad som den ansåg för en sekund sedan var en skatt.

Jag älskar verkligen liknelsen ”barn i sandlådan” för det är precis vad hundlivet är när det gäller resourse holding power – ”jag har en röd hink men din blåa är mycket finare så därför tänker jag försöka ta den, för att jag blir avundsjuk på din hink och för att det är orättvist att du har den när jag vill ha den också. ” (Varför inte bara samsas om sakerna?)