Igår åkte jag och min hund Misty på tävling, Sveriges första i Nose work. Vi hade egentligen alla förutsättningar emot oss – i måndags blev min vän sjuk som skulle följt med och givit moraliskt stöd, och igår så strök sig den andra kompisen som vi skulle ha åkt med och som skulle ha tävlat för att hon var sjuk.  Vi kom i alla fall på plats via tåg till tävlingsstart klockan 18:00.

Först var det banvandring – det kändes himla skönt att se området för utomhussöket innan, så man inte behövde ställas inför ett ”ojdå, hur löser vi detta, var det såhär det såg ut??”-scenario. På bilden syns vårat utomhussökområde. Ganska simpelt. Husvägg, lite gömslen, något föremål. Inget avancerat om du frågar mig, jag är van att trycka in hunden i verkstäder med allt möjligt i, små skrymseln att försöka söka av och ogenomtränglig terräng. Vinden var knappt märkbar, vilket avgjorde min strategi – jag skulle låta Misty gå själv i skicket, det råder inga tvivel att hon skulle hitta doften på tre minuter i ett sånt här litet sökområde.

Hur som helst så steg min nervositet i takt med att antalet startande tickade ner mot nr 10, som var vi. En lots fanns som ledde oss fram till väntområdet, alla andra hundar som inte var startande direkt efter oss hölls i bilarna så några möten behövdes inte (för dom med reaktiva hundar är det otroligt skönt – för mig och Misty gjorde det väl varken till eller ifrån) sedan, från väntområdet så fick man gå en bit för att komma fram till startområdet. Där togs man omhand av arrangören (igår var det så i alla fall) som pratade lite, berättade om minutantalet och området, in och utpassager och så vidare.

När jag väl stod där och gjorde mig beredd till start så rusade tio tusen tankar genom mitt huvud. Det spelar ingen roll om det är en tävlingsträning eller en lek. För mig är det blodigt allvar. För mig är detta något jag drömmer om och något jag vill leva på. Kanske inte Nose work i sig, men specialsöket. Jag har lagt ner många och långa timmar på den perfekta markeringen, på starter, på självständighet, på hur jag själv agerar, på att analysera hundens rörelsemönster, på att läsa min hund och jag vet att jag tänkte att det var nu, nu eller aldrig som jag skulle f kvittot på om jag är en bra tränare eller inte. Och jag tänkte – måtte hon inte börja fråga mig en massa. (Fråga från hunden är när den avbryter söket och tittar upp på ägaren och undrar om den är på rätt spår)

Så tog jag ett djupt andetag, ställde mig i skickposition, och tänkte på vad Irene från Kolbäcks hundcenter sagt imorse. ”Lita på Misty”

– Kör!

Misty exploderar, mycket tack vare att jag lekt upp henne innan med kamp. Energinivån är perfekt – jag följer bara efter i kopplet och hon kastar sig ut i ett makalöst sök och redan vid start så känner jag att vi kommer fixa det under 2 minuter!! Hon scannar av husväggen, mönstret är fint, så jag slipper gå emellan och lotsa henne till  de platser jag vill att hon ska söka utav. 1,34 minuter, sen gick hon bakom en järndörr som synes på bilden och markerade med ett sitt. Jag hade beslutat redan innan att jag skulle ta första markeringen, jag skulle inte driva henne längre än till första markeringen och jag skulle lita på henne.

– Upptäckt! (domaren svarar ”Ja!” och jag får springa utanför tävlingsplanen med Misty och belöna henne.

Debuten är gjord. Jag blev helt plötsligt 2 meter lång och riktigt stolt. På väg tillbaka till de andra hinner jag tänka ”tji fick brukshundsklubben som för nio år sedan talade om för mig, som nybliven hundägare, att omplaceringar knappas var lätta att ha att göra med och att gatuhundar i det närmsta var vildhundar som var svårtämjda med allt vad det innebar.”

Lyft av första tävlingsmomentet går vi in i fas 2, den sista för kvällen. Behållarsök. Jag undrade lite hur det skulle gå, kvällen innan var det några pizzakartonger som rök under träningen och Misty förlorar snabbt konceptet när vi tränar. Men så skickas jag och Misty fram till sökområdet och gör oss klara för start. Jag skickar henne och tänker igen ”Lita nu på hunden, LÄS hunden” och Misty exploderar. 20 sekunder senare har hon utsett en av de 20-tal boxar som ligger på parkeringen och markerar den med ett sitt.

– Upptäckt! Ropar jag. Domaren säger ”Ja!” och publiken applåderar när vi springer bort med kamptrasan i högsta hugg. Vilken jäkla känsla! Applåder! Jag kände att det gick bra, det gick jättebra – vinden låg knappt på, hon hittade boxen snabbt, fin markering och bra uppfattat av mig. Det måste ha gått bra..

Tillbaka på kansliet på UHAC i Uppsala. Vinnarna utses. I Utomhussöket placerar vi oss bra, det var många som gick felfritt och hundradelarna spelade verkligen in i tiden, men behållarsöket, där vart vi etta. På tävlingsdebuten. Vid hundens 10-åriga ålder. Och jag tänker på tjejen som hade en flatte på 8 år som tog hem VM nyligen. Hur jag öste pepp över henne. Hur jag tänkte – det spelar ju ingen roll hur gammal en hund är, de kan ju sitta ändå.

Konkurrensen kommer vara benhård i Borlänge. Den var hård igår. Nu gäller det att skriva en strategisk träningsplan. Och nöta, nöta, nöta. Nya platser. Hela tiden nya platser. Köra start på start. Behållare på behållare. Fordon på fordon. Och tänka på att träna det jag specifikt fick tillsägelse om från en domare privat efter träningen som jobbar inom militären  med tjänstehundar: Du måste se till att hon inte släpper doften. Jobba ringandet av doften ännu mer.

Igår blev en rejäl morot för mig och Misty, det var sjukt kul att få ett kvitto på träningen. UHAC hade en riktigt välorganiserad tävling, riktigt bra jobbat av alla arrangörerna! Fantastiskt!! Cred till er! Tack för att utbölingen från Stockholm fick komma med! All lycka till, vi ses i Borlänge i höst, då blir det åka av!