Idag träffade jag en bekant med sin hund. Hunden känner jag sedan tidigare, men jag är alltid otroligt otroligt noggrann med hur jag beter  mig när jag först hälsar på den, eftersom rasen i sig har mycket vaktinstinkt. Det jag vill när jag kommer in till en sådan hund är att undvika alla missförstånd, dvs jag är extra noga med min mittpunkt i kroppen och väger lite på ena höften, lätt bakåtlutad, tittar absolut inte hunden i ögonen – det har jag nog aldrig gjort med den här hunden en enda gång sedan första gången jag träffade henne, gestikulerar inte särskilt mycket och kommer absolut inte över huvudet på henne med händerna och framför allt efter att hunden kommit fram till mig så smyger jag ner på huk och gör mig rätt liten så att hunden får chans att nosa och hälsa på mig nere på sin nivå relativt snabbt från det att hunden ser mig. Jag pratar alltid med mjuk röst och blir varken översvallande glad eller neutral – jag försöker hålla nivån någonstans mitt emellan.

Det intressanta i den här händelsen idag var att först kommer jag lite spontant och hälsar på mitt i kaoset som råder för hunden – något hade gått sönder och hantverkarna var på nedervåningen och fixade med prylen – vilket gör en avlad vakthund något stirrig redan innan jag helt plötsligt dyker upp.  Det som händer här näst är som en bisarr film som jag absolut hade önskat att få filma. Det svåra i det här läget är att vara Denise, privatperson som bara svängde förbi en kort sekund, att hinna känna av om ägaren skulle vilja att jag la mig i som hundens tränare och hundens vän, och därefter känna av om den bekanta som dök upp som tredje part i bilden skulle uppskatta att jag blev Denise Hundkonsult och domderade och befallde för hundens bästa. Jag avgjorde lite snabbt att den tredje parten kanske inte skulle uppskatta att jag la mig i. Istället iakttog jag skådespelet och tänkte: ”Så jäkla rätt svarat hund. Perfekt. Kunde inte gjort det bättre själv.”

I mitt yrke läser jag människor otroligt snabbt. Jag brukar titta på vänner och bekanta men också på kundernas kroppsspråk för att se lite vad triggern är till ett visst beteende från hunden men också om hundägaren är bekväm med situationen, eller om min vän/bekant är bekväm med min hund, och således var inte fallet den här gången idag:

Kvinnan som kommer in, hinner jag läsa långt innan hon ens sett hunden. Hon rör sig lite ryckigare och stelare för varje steg hon tar mot rummet där hunden har paus från hantverkarna. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon inte riktigt är bekväm. Hunden kommer ut och agerar på ett normalt sätt – det är en ras vars skeptism är avlad på vilket ägaren är mycket väl medveten om. Jag ser från mitt hörn att hunden är osäker på vem matte släppt in i huset och håller en låg tyngdpunkt lite lutad bakåt vilket sänder signalen att hon är lite osäker. Hunden är så makalöst tydlig i kroppspråket att jag i mitt stilla sinne tänker att det är förbaskat att jag inte har hårddiskutrymme kvar på iPhonen att filma spektaklet med. Jag ser också att främlingen har blivit lärd att man inte tittar en hund i ögonen, men hela tiden sträcker hon ut trevande händer mot hunden ovanifrån, vilket förstärker hundens obehag i situationen. Vidare så försöker främlingen helt korrekt att göra sig liten, dvs sätta sig på knä, efter att ägaren till hunden givit en godbit till främlingen att ge hunden – ägaren vet hur man ska hantera situationen: Man försöker i det här läget vända hundens känsla med mat. Precis när allt ska skrida till verket och främlingen är på väg ner, tappar hon balansen framför hunden och gör en ryckig rörelse med kroppen, precis när hunden är så nära att ta godbiten från främlingens hand , varpå hunden ryggar tillbaka och tänker ”vafan är det här för nått morsan släppt in?! Bäst att höja skyddet mot min flock till 2.0 versionen med ställande skall till inkräktaren försvinner och flocken är räddad” Främlingen har nu återfått balansen men jag ser på henne att hon inte känner behaglighet i situationen och börjar prata med lite dovare röst mot hunden, som man gör som människa i en situation man inte riktigt har kontroll över. Hunden springer mellan mig och ägaren gång på gång samtidigt som att hon sänker kroppen när hon riktar energin mot främlingen. När hunden är nästan framme vid främlingen för att ta godiset, främlingen sitter på knä på golvet, så sträcker främlingen med en snabb gest fram handen över huvudet på hunden för att klappa hunden. Beröring för oss människor är en sak, men att beröra en hund som är upprörd är inte alltid okej, speciellt inte i en för hunden hotande signal över huvudet. Hunden ryggar 2 meter, skäller intensivt och börjar cirkulera runt främlingen som nu reser sig upp. Främlingen har tröttnat på hunden. Vid det här laget så har hunden tappat all krontroll av situationen och mötet kommer inte vara uppbyggligt längre och frågan är om relationen kommer räta upp sig under tiden främlingen är hemma hos hunden. Hunden hanterar situationen korrekt trots skeptismen – den håller sig på behörigt avstånd och markerar med skall. Här någonstans börjar jag röra på mig ut från huset.

Hur situationen hade kunnat lösts om jag blandat mig i främlingens och hundens konflikt? Jag hade kort och koncist beordrat främlingen att sitta på rumpan på golvet med ryggen vänd mot hunden. Att sitta på rumpan gör att du får en tryggad tyngdpunkt i kroppen kontra om du sitter på huk. Sedan hade jag tagit fram det godaste godiset jag hittat och strösslat bakom ryggen på främlingen och matat hunden själv. Därefter hade jag bett främlingen titta åt andra håller och hållit en näve godis i en hand utsträckt mot hunden och jag hade suttit bredvid främlingen och matat från min hand för att ytterligare vända känslan för hunden, därefter hade främlingen fått vrida sig mot hunden och blundat och matat, sedan tittat snett ovanför hunden och matat från handen, därefter med blicken riktad mot hunden, och därefter stående. Sedan hade mitt möte dom emellan pausat med order till främlingen att inte ta någon notis om hunden alls, inte klappa, inte hälsa, inte ens om hunden kom i närheten. Och absolut inga hastiga rörelser.

En mycket intressant morgon med en vakthund in action och faktiskt, oss emellan, lite skönt att få ett erkännande från en hund som är avlad på skärpa – jag har aldrig sett den tendensen hos hunden vilket styrker att jag har rätt tyngdpunkt, agerar rätt och läst av varje enskild situation rätt.

Misty och jag har fått i förtroende av F 4 Hundcenter ett uppdrag att lära Östersund allt vi kan om Nose work den här helgen! Superkul!

Misty är en av de morgontröttaste hundarna jag känner och kvartar just nu på tåget här brevid mig. Själv ska jag gå igenom filmerna och Powerpointen en sista gång, sluta oroa mig för att jag glömt att packa ner något och titta en sista gång på kursupplägget – det blir nytt för min del att köra en grupp i Nose work på 6 timmar, i vanliga fall går kursen på 8 timmar, en utmaning helt enkelt!

Vad blir din utmaning med din hund idag?

Igår var det dags för lektion 3 hos mig för vardagslydnadsgänget. 7 roliga individer tillsammans med mattar och hussar att jobba med, var och en med sin egna lilla charm.

Jag håller just nu på att träna en intensiv koppelträning med dom, där tanken är att de ska få känna på hur en hög belöningsfrekvens i början är, hur de ska se resultatet utav detta och sedan få börja arbeta med hundens uthållighet som motiveras utav en förväntan på när det kan komma belöning nästa gång. Är man tillräckligt konsekvent med detta under promenaderna så kommer man märka resultat – klart att jag ser resultat ganska snabbt hos mig, men träningen är otroligt platsbunden på appellplanen också.

Men hjälp av garn finns det ingen annan utväg än att coacha hunden till att gå fint i koppel, ganska smidigt faktiskt, för du kan omöjligt tappa fokus på hunden i samband med den träningen och du har inte en chans att, om du tappar fokuset på hunden, bromsa hunden som du gör med kopplet. Livlinan är borta så att säga.

Denna träning motiveras bäst tycker jag med en stafett, det bjuds på många skratt, utmaningar och igår även ett fint pris till vinnaren i stafetten!

Vill du också träna koppel för mig med garn så ska du absolut kika förbi min nästa vardagslydnadsklass som börjar i november, kolla kursen Vardagslydnad på sidan i menyn här. Än så länge finns det gott om plats för dig och din hund på kursen! Varmt välkommen!

I helgen har vi hunnit med att tävla i Nose work, sveriges första och största tävling, annordnad av Dala Hundservice med hjälp från SNWK (Svenska Nose Work Klubben)

Så fantastiskt välordnad tävling! Allt flöt, vi var fyra grupper, totalt 32 deltagare i tävlingen, och vi körde söken stationsvis. Misty och jag hamnade i grupp 1, så vi körde söken i följande ordning: Behållarsök, Inomhussök, Utomhussök och Fordonsök.

Det märks att en hel tävlingsdag kräver otroligt mycket av hunden energimässigt. Vi har ju jobbat otroligt mycket med uthållighet, nästan aldrig sök på träning som varit under 3 minuter – detta har har vi dels gjort via flera gömmor och stora utrymmen att söka av.

Det kändes så himla bra, första söket för dagen tog inte mer än 10 sekunder och jag fick en tydlig och bra markering av Misty, andra söket tog inte alls många sekunder heller, följt av tydlig markering. Utomhussöket var lite knivigt, avdrag gavs om hunden krafsade på källan (detta gällde i alla söken) så klart att jag vart lite extra spänd eftersom jag såg på Misty tidigt att doftkällan satt lågt – vilket sporrar ett krafsande beteende från Misty – men även här gick vi felfritt. Efter det tredje söket, hade tävlingen varit igång nästan 5 timmar och då kroknade Misty påtagligt och somnade mitt på parkeringsplatsen bland alla hundarna och deltagarna som väntade på sina sök.

Min strategi när jag tävlar är att ha en tydlig ritual för Misty. I ”väntrummen” innan söken så leker jag med Misty, det peppar hunden! Jag växlar mellan lek, passivitet, lek, passivitet, för att gasa upp hunden långsamt i aktivitetsnivå. Det funkar verkligen perfekt men inför sista söket så gick det inte riktigt lika bra som annars. Hon tog leksaken, stirrade på mig och blicken hon gav mig sa ungefär såhär: lek med den där själv tant!

Hon genomförde sista söket ändå och domaren som dömde i fordonsöket var från tullen. ”Din hund är jättetrött men hon ställer verkligen upp för dig! Jag ser verkligen att hon är jättetrött men hon tar uppgiften du ger henne på allvar!” Jag svarade honom då: ” ja du, hon är 10 år!” Domaren vart förvånad och nickade gillande mot Misty! Jag blev ännu nöjdare då kan jag understryka!

Domare var representerade, förutom från tullen, från militären och från Hollands polis! Jättekul!!

Söken var baserade på 3 minuter för behållarsöket, 5 minuter för alla andra sök – GOTT om tid med andra ord! Om hunden krafsade på källan fick man avdrag, om hunden satte tassarna på lacken på fordonen fick man avdrag (jag fick avdrag eftersom Misty satte framtassarna på lacken, det gjorde inte så mycket, hon var så fruktansvärt trött) och kissade hunden i sökområdet så blev man diskad – så det gällde att hunden var välkissad!

Hur gick det då?

Jo… En femteplats av 32 deltagare totalt för mig och min irländska gatuhunds-bordercollieblandis på 10 år och ett andrapris i momentet behållarsök (som tog 10 sekunder – konkurransen är benhård!!!)

Fantastiskt välordnad tävling, så himla roligt att ha fått delta! Pepp!

Det har varit en resa kan man säga. Mentalt och arbetsmässigt. Lokalen har förvandlats till något jag faktiskt inte kunnat drömma om skulle bli så bra. När jag klev in första gången fick jag en visuellt tydlig bild om hur jag skulle göra. Att jag faktiskt har nått dit är en grej som har stärkt mig som individ på ett jättekonstigt sätt. Jag har skapat det jag verkligen har tyckt symboliserar mig som er instruktör, en lokal man kan komma ”hem till” för att träna hund och jag hoppas verkligen att varenda en av er kommer att trivas så som jag gör i den.

Idag väntade det sista piffet och imorgon bitti ska jag plåta lite före och efterbilder som ni ska få se i sinom tid. Det blev en superschysst förvandling! Det är lite kvar att göra: Akustiktak måste jag nog sätta in, även om det ekar mindre än i förra lokalen nu när möblerna kommit på plats och en soffa alternativt sköna två stolar ska in i behandlingsrummet/samtalsrummet, annars är det rätt klart. En frys skulle jag kunna tänka mig också. Min frys hemma hos mig är full av klövar och blod till viltspåret. Och kantareller, fast de börjar sina lite nu. Det skulle vara najs att kunna ha klövarna på jobbet, så att jag kan frosta av min frys hemma (!!!!) som är väldigt ledsen för närvarande.

Imorgon inviger jag lokalen. Det är öppet hus mellan klockan 14:00-19:00, vi kommer köra lite roliga tävlingar, det kommer finnas erbjudanden på några roliga kurser att gå tillsammans med din hund, jag har raggat fina priser genom sponsringar från Agria och Animail (tack snälla för det!) och det kommer finnas fika och hundtårta. Istället för en slant för ditt kaffe ber jag dig att lägga en slant till Hundar utan hem imorgon för ditt fika om du vill! Ta med dig hunden och hundkompisarna och familjen om du vill! Alla är välkomna!!

Hoppas vi ses hos Denise Hundkonsult!

Misty och jag var uppe på vinden och tränade Nose work idag.  Vår vind är rätt schysst att träna på, om än riktigt riktigt dammig..  Det är inte första gången vi är där och tränar – den är rätt bra anpassad för Nose Works olika moment, bland annat med rör och mängde med små skrymslen att träna i – men varje gång så undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket damm hennes nos suger i sig samtidigt som hon jobbar på med rumssöken.

Idag kände jag mig redo, äntligen (jag har gått och grubblat ett tag på när det var dags), att prova ett tomrum. Tomrummet kommer inte förns i klass 3, dvs hunden ska söka av ett rum som är tomt. Du vet aldrig som förare i Nose work när det rummet dyker upp, utan du kanske ska söka av ett kontorskomplex med, låt oss säga 3 rum, två av dom kanske har gömmor men det tredje är tomt. Du ska du meddela domaren att rummet är tomt om du tror att  det är tomt.

mitt syfte med att köra ett tomrum var delvis att öka uthålligheten på Mistys sök, intensiteten vill jag ska vara lika hög under en minut som under tre minuter, därför klockade jag oss idag. Jag bestämde redan innan när jag snabbplanerade träningspasset att det var prick tre minuter, gärna flera vändor runt vinden, som gällde. Tomrumsträning har jag bara läst om i praktiken, men jag hade en idé om att gå med hunden flera vändor under tre minuter, låta henne leta och sedan bestämma någon slags tröskel för ”nu är det klart, bra jobbat!” Och leka med henne som avslut. Jag tänkte att jag egentligen inte behöver säga något, egentligen kanske jag inte behöver använda klickern heller, utan bara langa fram belöningen när hon jobbar.

Det funkade perfekt och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med jobbet! Och att min planering i tanken funkade bra. Det jag tror är viktigt att tänka på när jag själv kör tomrum är att jag lägger belöning och bryter när hunden jobbar och inte när den börjar fråga en massa. Om belöning dyker upp mitt i söket i en hög intensitet av nosjobbet så kommer hunden gå därifrån med en minnesbild ”åh shit va coolt att belöningen kom mitt under jobbet! Förväntan!!!” Om jag lyckas lägga belöningarna på rätt sätt kommer Mistys tanke bli ännu mer positiv än innan i Nose work!

Det vart en tidig lördagsmorgon för mig och Misty idag med morgonkissning på väg till centralen imorse. Nu rullar tåget ut från Stockholm på väg till Sala, därifrån tågbyte till Kolbäck för invigning av vår älskade hundkollegas och väns nya inomhushall! Vi ska visa upp Nose work där och förhoppningsvis fylla mina kurser jag kommer ha som konsult i ämnet i höst! Superkul att få förtroendet av Irene, verkligen!!

Misty är rätt mör känns det som, det var åska igår kväll och hennes ljudrädsla är svår att släppa. Jag har en enda önskan, en svåruppfylld här i livet, och det är att jag ska kunna få chansen att prata hundiska med henne och förklara att det där med fyrverkerier och mullret från ovan är helt ofarligt (och jäkligt onödigt med pyrotekniker i alla fall.)

Hur som helst, jag sitter och grubblar lite på hur många sökpass jag kan visa upp idag med tanke på smittan som blir och vad som är bäst att använda. Det känns ju som att sugrören kanske smittar lite mindre än möbeltassen, fast legan får inte ligga för länge. Så hur ska man egentligen arrangera detta på bästa sätt? Det är ju en sak med behållarsöket – där kan ju behållaren vara den samma hela tiden men dyka upp på olika ställen. Inomhussöket ska jag försöka arrangera på en stol eller något flyttbart så jag kan använda samma gömma på flera sök, bilarna och utomhussöket är väl det som kommer bli knivigast. Jag kan inte skicka min hund på samma gömma x 2 liksom.

I övrigt så känns det ju perfekt att få chansen att öva på att prata med publik samtidigt som jag tränar hunden. Nu är det upp till bevis:

Har Denise Hundkonsult simultankapacitet?!

Igår åkte jag och min hund Misty på tävling, Sveriges första i Nose work. Vi hade egentligen alla förutsättningar emot oss – i måndags blev min vän sjuk som skulle följt med och givit moraliskt stöd, och igår så strök sig den andra kompisen som vi skulle ha åkt med och som skulle ha tävlat för att hon var sjuk.  Vi kom i alla fall på plats via tåg till tävlingsstart klockan 18:00.

Först var det banvandring – det kändes himla skönt att se området för utomhussöket innan, så man inte behövde ställas inför ett ”ojdå, hur löser vi detta, var det såhär det såg ut??”-scenario. På bilden syns vårat utomhussökområde. Ganska simpelt. Husvägg, lite gömslen, något föremål. Inget avancerat om du frågar mig, jag är van att trycka in hunden i verkstäder med allt möjligt i, små skrymseln att försöka söka av och ogenomtränglig terräng. Vinden var knappt märkbar, vilket avgjorde min strategi – jag skulle låta Misty gå själv i skicket, det råder inga tvivel att hon skulle hitta doften på tre minuter i ett sånt här litet sökområde.

Hur som helst så steg min nervositet i takt med att antalet startande tickade ner mot nr 10, som var vi. En lots fanns som ledde oss fram till väntområdet, alla andra hundar som inte var startande direkt efter oss hölls i bilarna så några möten behövdes inte (för dom med reaktiva hundar är det otroligt skönt – för mig och Misty gjorde det väl varken till eller ifrån) sedan, från väntområdet så fick man gå en bit för att komma fram till startområdet. Där togs man omhand av arrangören (igår var det så i alla fall) som pratade lite, berättade om minutantalet och området, in och utpassager och så vidare.

När jag väl stod där och gjorde mig beredd till start så rusade tio tusen tankar genom mitt huvud. Det spelar ingen roll om det är en tävlingsträning eller en lek. För mig är det blodigt allvar. För mig är detta något jag drömmer om och något jag vill leva på. Kanske inte Nose work i sig, men specialsöket. Jag har lagt ner många och långa timmar på den perfekta markeringen, på starter, på självständighet, på hur jag själv agerar, på att analysera hundens rörelsemönster, på att läsa min hund och jag vet att jag tänkte att det var nu, nu eller aldrig som jag skulle f kvittot på om jag är en bra tränare eller inte. Och jag tänkte – måtte hon inte börja fråga mig en massa. (Fråga från hunden är när den avbryter söket och tittar upp på ägaren och undrar om den är på rätt spår)

Så tog jag ett djupt andetag, ställde mig i skickposition, och tänkte på vad Irene från Kolbäcks hundcenter sagt imorse. ”Lita på Misty”

– Kör!

Misty exploderar, mycket tack vare att jag lekt upp henne innan med kamp. Energinivån är perfekt – jag följer bara efter i kopplet och hon kastar sig ut i ett makalöst sök och redan vid start så känner jag att vi kommer fixa det under 2 minuter!! Hon scannar av husväggen, mönstret är fint, så jag slipper gå emellan och lotsa henne till  de platser jag vill att hon ska söka utav. 1,34 minuter, sen gick hon bakom en järndörr som synes på bilden och markerade med ett sitt. Jag hade beslutat redan innan att jag skulle ta första markeringen, jag skulle inte driva henne längre än till första markeringen och jag skulle lita på henne.

– Upptäckt! (domaren svarar ”Ja!” och jag får springa utanför tävlingsplanen med Misty och belöna henne.

Debuten är gjord. Jag blev helt plötsligt 2 meter lång och riktigt stolt. På väg tillbaka till de andra hinner jag tänka ”tji fick brukshundsklubben som för nio år sedan talade om för mig, som nybliven hundägare, att omplaceringar knappas var lätta att ha att göra med och att gatuhundar i det närmsta var vildhundar som var svårtämjda med allt vad det innebar.”

Lyft av första tävlingsmomentet går vi in i fas 2, den sista för kvällen. Behållarsök. Jag undrade lite hur det skulle gå, kvällen innan var det några pizzakartonger som rök under träningen och Misty förlorar snabbt konceptet när vi tränar. Men så skickas jag och Misty fram till sökområdet och gör oss klara för start. Jag skickar henne och tänker igen ”Lita nu på hunden, LÄS hunden” och Misty exploderar. 20 sekunder senare har hon utsett en av de 20-tal boxar som ligger på parkeringen och markerar den med ett sitt.

– Upptäckt! Ropar jag. Domaren säger ”Ja!” och publiken applåderar när vi springer bort med kamptrasan i högsta hugg. Vilken jäkla känsla! Applåder! Jag kände att det gick bra, det gick jättebra – vinden låg knappt på, hon hittade boxen snabbt, fin markering och bra uppfattat av mig. Det måste ha gått bra..

Tillbaka på kansliet på UHAC i Uppsala. Vinnarna utses. I Utomhussöket placerar vi oss bra, det var många som gick felfritt och hundradelarna spelade verkligen in i tiden, men behållarsöket, där vart vi etta. På tävlingsdebuten. Vid hundens 10-åriga ålder. Och jag tänker på tjejen som hade en flatte på 8 år som tog hem VM nyligen. Hur jag öste pepp över henne. Hur jag tänkte – det spelar ju ingen roll hur gammal en hund är, de kan ju sitta ändå.

Konkurrensen kommer vara benhård i Borlänge. Den var hård igår. Nu gäller det att skriva en strategisk träningsplan. Och nöta, nöta, nöta. Nya platser. Hela tiden nya platser. Köra start på start. Behållare på behållare. Fordon på fordon. Och tänka på att träna det jag specifikt fick tillsägelse om från en domare privat efter träningen som jobbar inom militären  med tjänstehundar: Du måste se till att hon inte släpper doften. Jobba ringandet av doften ännu mer.

Igår blev en rejäl morot för mig och Misty, det var sjukt kul att få ett kvitto på träningen. UHAC hade en riktigt välorganiserad tävling, riktigt bra jobbat av alla arrangörerna! Fantastiskt!! Cred till er! Tack för att utbölingen från Stockholm fick komma med! All lycka till, vi ses i Borlänge i höst, då blir det åka av!

Idag tänker jag förändra synen hos några av er över små varelser. Jag tänker berätta om en personlig upplevelse, som händer mig ganska ofta de få gångerna jag är ute och surrar i Stockholmsnatten, och senast igår.

Jag och en väninna hade varit på Peter Lemarcs gig på Skeppsholmen igår, och hundfria som vi var (hundarna var i tryggt förvar hos våra föräldrar) så vart vi sugna på att fortsätta kvällen, upprymda över spelningen som var helt makalös! Hur som haver, på väg hem i Stockholmsnatten så springer plötsligt en snubbe fram mot mig och ropar ”Hello lady! Are you haveing fun?!” och innan jag vet ordet utav så har han alltså lyft upp mig och liksom bollar runt mig i luften vilket gör mig arg. Att lyfta upp mig, bara för att jag är liten är inte okej, såvida du inte frågar först eller att jag sträcker upp armarna och frågar om jag kan få se lite bättre från din höjd. För min del anser jag att det är ett övergrepp på mig – jag har ingen som helst chans att ta mig ur situationen och snubben hade ju kunnat gå iväg med mig hur långt som helst. Och om han tappar mig så slår jag ju mig. Det hela är riktigt otäckt faktiskt. Man tappar kontakten med marken, och i samband med det så tappar man kontrollen över sin egen kropp. Det är liksom bara att gilla läget. Fruktansvärt obehagligt! Den enda gången jag uppskattar sånt är när jag träffar gamla vänner, som i kramen lyfter upp mig – situationen är helt annorlunda då eftersom jag dels tycker fruktansvärt mycket om dessa människor och dels litar på dom.

Det samma händer faktiskt dagligen med våra små hundar. Flera gånger om dagen. Jag ser överallt i stockholm, i det området jag bor i (vasastan/östermalm) dessa stackars små hundar som helt pötsligt rycks upp i kopplet och tappar fotfästet, slängs runt med, och framför allt om de bjäbbar lite så är lösningen på detta att bara lyfta upp hunden och gå. Istället för att träna på möten via skvallerträningen och att vända känslan för att möta en större individ på promenad med svans på fyra ben. Små hundar är precis lika mycket hund som din grand danois, eller som min Misty. Precis som att jag faktiskt kan säga att jag tillhör arten människa även om du ser mig som en avbild av en människa fast i fickformat.

Signe Fideli, på bilden med mig, är en magisk liten donna som bor ihop med ett gäng bordercollies hos Lotta på Hundens hus, som har tränat upp mig i specialsöket och personspåret bland annat, tillsammans med några andra fantastiskt kompetenta specialsöksmästare (Marie Fogelquist och Eric Burchell) och Lotta har en fantastisk attityd till Signe. Det första jag fick lära mig är att Signe är gudomlig, men not to be youres om hon själv inte vill. När man träffar Signe första gången så tänker man ”åh, hjälp, jag dör – jag vill bara lyfta upp henne i min famn för hon är så makalöst söt” Det gör man inte med Signe utan Lotta har lärt henne att om handen och armen sträcks ner mot henne så har hon ett val – antingen kan hon välja att klätta upp på handen och armen och bli upplyft, eller inte, och detta är alltså avgörande för hur man hanterar henne.

Att lyfta upp en hund, oavsett storlek, innebär att du faktiskt skapar osäkerhet hos hunden och ibland också kränker individen. Att förlora kontakten med tassarna mot marken är hemskt obehagligt för hunden – mycket, nästan majoriteten utan hundens självförtroende sitter just i balansen. För att ha balans så krävs att tassarna är på marken. Sen finns det självklart tillfällen då man måste lyfta upp hunden – i rulltrappan i tunnelbanan, i och ur bilen och om hunden gjort sig illa eller blivit ormbiten t.ex, men på det hela taget så ska man tänka sig för om anledningen är adekvat eller inte att lyfta upp hunden.

Första gången jag lyfte upp Signe Fideli så satt jag på golvet, lite bakåtlutad med kroppen och hon klättrade hela vägen upp mot mitt ansikte och jag tog ett försiktigt tag om den bräckliga lilla kroppen och reste på mig och vips så var jag och Signe vänner på riktigt. Efter det så pockar hon på mig genom att ställa sig med framtassarna på benet och vilja komma upp – då ber hon om det – eller klättrar upp på min arm när jag frågar. Det är så det ska gå till. För Signe Fideli, för mig själv och för alla andra småväxta varelser där ute. Inte på något annat vis som innebär att man förlorar kontrollen över sin egen kropp.

Här på filmen ser du vårt absolut första bilsök. Allt stämmer – så himla härligt! Vindriktning, hur hunden får chansen att lyckas, min belöningsposition och tajmingen på när jag släpper iväg henne i söket. Hunden måste ligga på innan du ger ett okej, utan att hunden ligger på så kan du stå där och skicka hunden om och om igen, men finns inte dragningen och viljan att söka rätt på gömman så kommer du ju ingen vart. Mycket har hänt sedan då..

Jag tränade K9 Nose work med Misty ikväll igen. Det går lite lättare nu när det är en aningens svalare ute så Misty har lite mer go i söken och slipper bli överhettad.  Vi börjar verkligen få till bilsöken, det är nog det vi är allra bäst på. Misty har en riktigt bra relation till bilen sedan tidigare – hon älskar att vara nära bilar, åka bilar, lukta på bilar, leta reda på rätt bil på parkeringsplatser, och så självklart sök på bil.

Det som stör mig är att vi helt kört fast på behållare. Behållare av papp, kartonger och sånt funkar ju prima, men de där jäkla ballongerna och sugrören retar för närvarande gallfeber på mig. Ikväll retade det galet mycket gallfeber på mig och jag började faktiskt känna mig uppriktigt irriterad på mig själv. Sen kom jag ju på att jag faktiskt inte ätit middag och att jag faktiskt var riktigt hungrig..

Egen minnesnotering för att träna hund till framtida pass i K9 Nose work ihop med Misty är ju att kanske utgå med mätt mage?

Min plan med behållarna är att träna dessa 2-3 sök per pass och sedan övergå till de andra elementen i K9 Nose work (fordonet, inomhus och utomhus) för att få 2-3 schyssta sök per pass där allt stämmer innan hon börjar sväva ut för mycket, och sugrören gömmer jag förnärvarande i vanliga rumssök. Ballongerna är helt uteslutna tills jag får bukt med sugrören och Misty slutar apportera dessa, därefter kommer jag plocka in ballonger på samma sätt som sugrören – miljön måste alltid vara bekant visuellt för hunden i ett nytt moment, precis som att man börjar med papplådor och slänger in en plastlåda för att öka på så småningom.  På samma vis tänker jag nu fortsätta mitt arbete med dessa enträgna behållare som jag känner att jag uppriktigt kommit på kant med ihop med min hund!

Wish me luck!